Oj vilket spännande humör man har. Det är fasiken inte långtråkigt att vara jag.

Vaknade glad och utvilad efter en skön natts sömn. Underbart gosigt med L nära som låg och kurade mot mig i sängen. Supermys.

Vi gick och köpte bröd på vårt favoritbageri, åt frukost och satt och jobbade tillsammans vid köksbordet. Sen gick han till jobbet och jag satt och jobbade med ett författarbesök och var hur glad som helst. Alltås glad som en lärka. Några timmar gick, sen pratade jag med mamma i tfn, det var ett trevligt samtal förutom att vi pratade om att Nelson var hos veterinären. Efter samtalet fick jag råångest. Började tro att jag kommer bli en tvångsmässig alkoholist.

Asså bara för att jag inte oroar mig över L sen igår eller nåt, så måste jag tydligen hitta nåt annat som kan gå åt skogen. Jag hanterade ågren genom en långpromenad i Karlberg, en stund på spikmattan och sen ringde jag Maria Z och bokade tid. Kändes bra.

Nu mår jag mkt bättre igen, fast har störtgråtit ett par ggr. Bl a när Pappa ringde och sa att Nelson har den där allvarliga sjukdomen som vi var oroliga att han hade.

Och nu är det slut på den graviditeten.

Missfall i natt. Chockad och ledsen, men jag var stark. Bröt inte ihop. Måste komma ihåg att vara stark, inte hemfalla till tårar och drama för att vinna sympatier.

Längtar hem till L nu. Satt faktiskt och önskade att han ska fria i Australien, idag när jag var hos frissan. Vill vara med honom 4-ever.

Snacka om berg och dalbana och mega-action.

Men just nu ville jag först bara nedteckna en insikt. När jag nojar över att det är nåt fel med L, då är det nog ganska mkt det att jag är rädd att svika honom. Dvs att jag ska krascha mentalt och försvinna. Eller att jag har tänkt fel och egentligen inte är kär i honom. Knasigt, men ganska sant.

Sen kan jag ju tillägga att min kropp lurades inte. Men jag tror inte jag har fattat det ännu. Och plussen på CB-testen är väldigt svaga.

Men jag är GRAVID!!!!!

Min kropp drog mig vid näsan. Testade på em på BIM-dagen, och det var minsann inget plus.


Blev ledsen, men jag är ok. L blev också besviken.

Idag råkade jag berätta för Halvan och AM. Fasiken, hade tänkt hålla detta att vi håller på och försöker för mig själv. Men det var lite skönt att berätta också.

Och just det. Nu inför jag ett förbud mot att läsa gravid-grejer på nätet. No more. Jag har varit besatt sista veckan.

Var på ett möte idag och fick hålla för munnen flera ggr för jag hade såna kväljningar.
Kan det vara inbillning? Känns inte så. Fast nu "jobbar jag hemma" resten av dagen och är ganska låg. Börjar faktiskt känna mig lite PMS-ig. Varm, lite huvudvärk och vill bara sova. Fast jag kanske har sovit för mycket. Har noll inspiration för mitt jobb.

Längtade hem jättemycket men när jag träffade L kändes han lite som en främling igen. Kände mig lite irriterad på honom. Men inte så farligt.

I morse testade jag äntligen. BIM -3. Trodde verkligen att jag var gravid. Hade vågat börja hoppas ordentligt. Men icke. Symptomen som jag har haft:

Började må illa 5 dagar efter ÄL. Ett svagt illamående, inte jobbigt, men kväljningar.
En vit, tjock flytning 5 dagar efter ÄL.
Mer tunna blöta flytningar än vanligt sen några dagar.
Svag i kroppen när jag var på gymmet.
Mått illa av lukter.
Hårda, stora bröst med hård "golfboll" inuti. (bandyboll)
Trött. Har somnat kl 21 nästan varje kväll.
Känningar i livmodern.
Inte PMS-deppig.
Svag yrsel.

Har mått fint sen sist. Men fokus ligger nu på ev graviditet. Jag sitter och läser varje ord som skrivits om tidiga symptom på nätet. Har lärt mig vad BIM är. Och väldigt snart kan jag testa. Läskigt. Men vadå, man kan ju inte förvänta sig att det ska funka på första försöket. Men det är liksom en känsla av - jaha, funkar jag? Duger jag till en så häftig grej. Är min kropp normal. Vilket är väldigt märkligt, att ifrågasätta sig själv så. Men jag antar att många gör det.

har mått toppen, varit lycklig och kär och lugn sen i måndags kväll. (en hel vecka!!!)

Jättekär i fantastiske L!

Har varit lugn och glad sen i måndags kväll då jag kom hem ledsen och grät och berättade hur ynklig jag kände mig. Nu: lugn, glad, kär.

Vill förtydliga. Har också känt mig väldigt kär i helgen. Tittat på honom och varit lycklig. Kramat honom och känt mig trygg. Haft sex med honom och varit kåt. Pratat med honom och haft kul.

Det har varit en fin helg. Åkte ju till hans hemort och jag träffade hans familj för första gången.

Har haft lite elaka tankar men inte alls mycket. Har mått bra och varit lugn. De elaka tankarna har inte fått fäste och inte startat en oro-kedja.

Idag när jag vaknade, måndag och måste till Västerås, kändes det inte kul. All min ovilja och icke-motivation förvandlas till oro och tvivel mot L. Det är så jag fungerar. Alla läskiga känslor omvandlas och kanaliseras på L. Skulle verkligen vilja komma över det. Få ha vår relation som det stabila & sköna istället för det som ska oroas över.

Men kanske handlar det om tid också. Kanske blir det lugnare med tiden.

Det är så konstigt också, för vi är överens om att vi ska försöka bli med barn den här veckan. Så spännande! Det är ju min dröm. Vill njuta av mitt liv, som verkligen är bra. Lite för mycket oro-skräp bara. Ingen katastrof, men lite för mycket.

hur harmonisk som helst just nu. myser åt hur mysig jag är och hur bra mitt liv är. PR-jobb på bokförlag! Hur många såna finns det i Sverige?

Superhärlig kille som älskar mig och tycker att jag är sexigast på jorden.

Mums!

Mår bra. Är lugn och kär.

Drömde läskig mardröm dock. Att jag hade blivit full och fått minneslucka och inte visste om jag hade haft sex med ngn. Det låg två snygga killar i en säng. Sen drog jag ut tampong efter tampong ut underlivet....

körde bil från v-ås till sthlm igår efter en urkass o stressig arbetsdag. men ändå glad. riktigt lycklig. ringde en massa vänner jag inte pratat med på länge och ringde l bara för att säga att jag älskar honom.

igår kväll pratade vi om att försöka få barn.