På måndagen var det över. Jag vet att jag får det att låta som ett dödsfall och det var så det kändes. Jag hade vridit mig i ångest på söndagseftermiddagen när vi kom hem, försökt återkalla den sköna känslan av att jag trots allt älskade Tom som jag lyckades tvinga fram någon millisekund när gospelkören från Tensta sjöng kärlekssånger under vigselakten. Men det gick inte. Tom låg bredvid mig och försökte trösta, lugna. Till slut lyckades jag somna.
Av någon anledning mådde jag lite bättre på måndagen. Kanske var det lättnad över att bröllopet var över. Jag hade bävat för det länge, eftersom allt jag hade velat de sista veckorna var att begrava mig i mörker under ett duntäcke.
På måndag kväll mådde jag så bra att jag orkade skriva ett ansökningsbrev för en tjänst på ett bokförlag. Sen kom Tom hem. Och sa att han inte orkade mer. De rester som fanns kvar av stenstoden som var jag rämnade. Vi gick en promenad. Jag minns inte så mycket mer. Dagen efter ringde jag Halvan och frågade om jag fick flytta hem till henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar