När man börjar med antidepressiva mår man inte så bra. Det vill säga, uppenbarligen mår man dåligt eftersom man överhuvudtaget börjar med dem. Men det blir sju resor värre under den första tiden innan kroppen fattar vad som är på gång. Har man svår ångest innan så blir det en rejäl utmaning att stanna i sitt eget skinn under de första veckorna med piller. Mitt i det befann jag mig när jag flyttade in hos Halvan. Hon tog hand om mig. Lagade mat åt mig, sov bredvid mig, lyssnade, tröstade. Badade, masserade och filade till och med mina fötter.
Jag vet inte hur jag fixade att faktiskt gå till jobbet nästan varje dag, men det gick. Efter nån vecka började jag nästan våga tro på ett nytt liv utan Tom. Någon sekund i taget i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar