1

Fredagseftermiddag i september. Skärgårdsbåt. Mina närmsta vänner och min stiliga pojkvän. Sommarens solbrännor gör oss fortfarande lite vackrare än vad vi kommer vara om ett par månader. Inuti mig: ren och skär ångest. Och en valium. Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor. Jag har hasat mig iväg till jobbet om morgnarna men suttit helt ofokuserad och stirrat på datorn och försökt se normal ut. Försökt le mot kollegorna. Gått ut flera gånger om dagen och gått planlöst runt kvarteren och kedjerökt. Ringt de närmsta vännerna och bett om råd. Och styrka. För jag har ingen.

Det gungar på båten. Det kommer regna snart. Folk skrattar. Tjejen som spred ett rykte om att jag hade anorexia när vi gick på gymnasiet tycker att min kille är snygg säger hon.

Det är en idyll på ön. Vi blir inkvarterade i gamla fina trähus som numera är vandrarhem. Jag och Tom får äran att placeras i rummet intill Kicki och Christian. De är så lyckliga. Jag lägger mig i våningssängen och försöker bli lugn. Försöker tänka snälla, positiva tankar. Men jag har panik. Inom mig är det en krigszon. Min kropp har fattat vad som måste hända, men min hjärna vägrar acceptera det. Eller tvärtom. Jag vet inte. Har ingen kraft. Nu kan jag gråta i alla fall. Djupa snyftningar från längst in i själen. Men snabbt nu. Snart måste jag ut och se glad ut. Hälsa på alla. Vi är ju värdpar, jag och Tom. Jag är tärna och värdpar och jag får inte åka hem och lägga mig under täcket och gråta och darra förrän på söndag eftermiddag. Har inte så många valium kvar. Måste ransonera.